Ideellt ledarskap

Tänk dig en gråmulen dag utanför Falkenberg. Det har blåst halv storm hela natten och när regnet lugnat ner sig går du ner på stranden för att ta en promenad. 100 meter ut från den tångklädda strandkanten bryts de meterhöga vågorna i ett vitt inferno. Mitt i skummet syns en gul kajak vars förare har ett leende som spänner från öra till öra. Jag är förbundssekreterare för en ungdomsorganisation som heter Förbundet Vi Unga och det är jag som sitter i den kajaken.

En folkrörelse är precis som havet ett element vars kraft man som ensam person varken kan, eller ska försöka tämja. Att som tjänsteman leda en ideell organisation är att surfa med den där kajaken in mot land. Precis som havet så har också ideella organisationer olika karaktär. De stora, gamla folkrörelserna är de öppna haven, där oändliga dyningar lyfter och sänker opinionen i stilla mak, för att bara då och då oroas av stora stormar. Min värld, ungdomsorganisationerna, är reven och klippöarna där åsikter och tankar stöts och blöts och ideella krafter byts ut i strid ström. Att leda bland vågbryt handlar om att vara på rätt plats, med kajaken i rätt läge, att känna av små förändringar i strömmarna. Det handlar om att kunna se över den vågtopp som kommer och veta vad den där vågen, tre vågtoppar fram bär med sig. Och när vågen väl kommer gäller det att kunna fatta blixtsnabba beslut, att våga glida med strömmen, att kunna lita på att de besluts som tagits och att de ideella som finns runt en ger lyftkraft nog att ge kajaken den fart ni vill åt.

Och när kajaken väl får fart, då kittlar det i magen. Det spelar ingen roll att det enda som sker är att en liten gul kajak flyttar sig några ynka tiotal meter in mot en strand i de norra utkanterna av det oändliga havet. Kanske gör det någon skillnad, kanske inspireras någon till något stort, vem vet? Men i stunden betyder den rörelsen allt. Då kittlar det så som nästan inget annat kan få det att kittla, så där så man vill göra det igen och igen (trots att vart tredje försök leder till blöta kallsupar). Så jag vänder kajaken och ger mig ut för att med hjälp av havets ofantliga, otämjda kraft fånga nästa våg.

Jag är förbundssekreterare i Förbundet Vi Unga. Jag älskar att surfa i det vilda havets vågor. Och jag är övertygad om att de i grunden är två sidor av samma mynt.

Johan Sundqvist

 
[retweet]
[facebook]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*